https://psycnet.apa.org/fulltext/2021-77825-003.pdf 

Abstrakt:

”COVID-19-pandemin drev många anställda till distansarbete och möten ansikte mot ansikte ersattes snabbt med virtuella möten. Denna snabba ökning av användningen av virtuella möten ledde till en populärvetenskaplig pressdiskussion om virtuell möteströtthet (dvs ”Zoom-trötthet”), vilket beskrivs som en känsla av att vara utmattad och sakna energi efter en dag med virtuella möten. I den här studien syftade vi till att bättre förstå hur ett framträdande inslag i virtuella möten – kameran – påverkar trötthet, vilket kan påverka resultatet under möten (t.ex. bidrag och engagemang). Vi gjorde det genom en 4-veckors experimentell fältundersökning där personlig användning manipulerades. Utifrån teori relaterad till egenpresentation, föreslår och testar vi en modell där studietillstånd (kamera på kontra av) var kopplat till dagliga känslor av trötthet; daglig trötthet antogs i sin tur relatera negativt till bidrag och engagemang under virtuella möten. Vi förutspår vidare att kön och organisatorisk tid kommer att moderera detta förhållande så att användning av en kamera under virtuella möten kommer att bli mer tröttande för kvinnor och nyare medlemmar i organisationen. Resultat av 1408 dagliga observationer av 103 anställda stödde vår föreslagna modell, med kompletterande analyser som tyder på att trötthet påverkar mötesprestanda samma dag och nästa dag. Med tanke på den förväntade förekomsten av distansarbete även efter att pandemin avtagit, erbjuder vår studie viktiga insikter för pågående organisatoriska bästa praxis kring virtuella möten”.